popplar

allt har blivit dåligt igen. och du försvinner i mina armar. ditt huvud drar sig in i sig självt och jag förstår varför du vill försvinna. jag blir arg på dig, så arg på dig, slutar tilltala dig, slutar svara dig. har knuffat dig. jag vet att du är ledsen. jag vet att du inte vet varför. men jag förstår dig. jag avundas dig. jag vill dras in i ditt huvud med dig. försvinna med dig. jag är arg för jag vill inte bli lämnad här utan dig. vill inte att du ska försvinna så jag jag blir helt ensam i det här rummet. i den här lägenheten. i den här staden. jag greppar desperat efter dig. jag vet det. jag är trasig. förstörd. jag vet det. men lämna mig inte. snälla. jag vet att det finns en plats där popplarna växer sig stora som åskmoln. där det finns småfåglar överallt. där sparvarna kan bli så glada över att du ligger i gräset och håller mig i handen. det är perfekt där. i ditt huvud. inuti dig. vart jag aldrig vill försvinna igen. in i dig. vi går förbi parkeringen utanför hamburgerhaket, på väg mot vår död precis som varje dag. men vi har sparvar. och kanske en sjö. vi ligger i gräset. jag är inte rädd för insekter. du får lämna mig lite om du vill här, för du kommer alltid vilja komma tillbaka hit. och jag kommer aldrig bli arg på dig här. för här finns det så många popplar.