Lyssnar på Sinatra och har ont i magen. Den mest deprimerande aha-upplevelsen jag någonsin hade smärtar mig fortfarande, 7 år senare.
Jag har aldrig blivit förälskad i någon som verkligen vill veta. De ställer frågor, men när de ser det bottenlösa mörkret som genomsyrar allt jag har att ge, drar de sig tillbaka och vill inte veta mer. Min intelligens är en så >HIMLA< bra "sak", så länge jag inte går över deras nivå, eller sjunker för djupt ner i de ämnen de vill diskutera.
Jag saknar intellektuell stimulans på en daglig nivå. Det starkaste uttrycket för det är de få stunder jag får träffa/prata med L eller H eller F, och jag känner mig HÖG på de små samtal/den lilla tid vi har tillsammans. Jag kan leva en månad på de få tillfällena, men därefter känner jag hur hjärnan förtvinar av avsaknaden av samtalspartners.
Det värsta är att jag tror att egentligen inte är kräsen eller elitistisk. Jag vill bara ha saker som är svåra att ge andra. Jag saknar att bli lyssnad på, och att verkligen få lyssna på någon som verkligen berättar om saker, som verkligen vill diskutera saker. Jag saknar intimitet. Som sex med munnen. Men utan könsorgan.
Det är därför jag fortfarande skriver på en skitig blogg på blogspot. Ni är ett antal skuggor som flämtar förbi och läser och då känner jag mig lyssnad på. Ni kommenterar inte och till skillnad från andra som skriver såhär, tycker jag att det är skönt. Jag tycker om skuggor och substanslösa saker som flimrar förbi. Jag känner mig stimulerad av det underliga förhållande jag har med er som läser fast jag inte vet vilka vissa av er är. Ni är drivande ved i internetfloden men fastnar här ibland.
Jag är förälskad i er på ett sätt. Försvinn inte, snälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar