Det är ting av tyngd i ormens ord när det skrivs,

eller sjungs. Jag skriver,

om vallmo, trä och silverballonger. Jag trånar efter att inte känna mig så himla,

ensam,

längre.

Känner på min egen hud, hur själen försöker fly, hur lent fängelset är, hur porr och propaganda förändrat mitt psyke med tiden. Förnekelsen som tränger sig på i mitt inre rum sargar ännu mer.

Jag är förändrad, från det naturliga, när jag var liten trodde jag ett träd i skogen vid älven vid vår stuga var förälskat i mig (nej hade inga kamrater att dela någonting med).

När jag var liten sjöng jag konstant i helt improviserade ordkonstellationer i sandlådan och mina övervakare sade; hon borde vara mer med de andra.

Jag är sju år och skriver långa berättelser på vår fyrkantiga blockdator om hur fåglar i städerna börjar dö.

Jag är åtta år och skriver poem om höstlöv.

Jag är 21 och varför är whisky och oförståelse det som tar upp mina barometrar under fredagsnätter när trycket innanför hjärteplåten är så högt att berg swoon:ar?

Det känns som att jag inte hör hemma här.