Five to one, baby, one in five. No one here gets out alive, now

Jag är så bakfull som jag knappt någonsin varit. Mitt huvud gör ont, någonting som vanligtvis aldrig händer när jag är bakfull. För avancerad klippning i film/serier gör så att jag känner mig svimfärdig.
Allt. Är riktigt. Jävla. Illa.
Igår slog jag på min Springsteen-lista på Spotify. Sen sminkade jag mig försiktigt. Sen försökte jag andas medan jag drack whiskey direkt ur flaskan. Sen tecknade jag med tusch i min skrivbok. Sen skrev jag dåliga haikus. Sen slutade jag gråta. Sen tog jag mig i kragen. Sminkade över. Gick ut genom dörren. Log. Fallerade. Tändstickor i skjortfickan. Rök i lungorna.

"Hej"
"Hejdå"

Sen låg jag i klätterställningen på min gamla skola och bara var full och cynisk med hörlurarna i öronen och väntade på någonting som aldrig kommer hända. Väntar, och väntar.
Kramar en halvtom flaska.
En halvtimme.
Hela There's No Leaving Now. Nästa skiva.
Presence. Nästa skiva.
Only wish to breathe I explode into a million seeds. Kanske 20 gånger. Bara väntar.
Tori Amos. The Doors.
Five to one, baby, one in five. No one here gets out alive, now.
Någonting jag vet aldrig kommer hända.
Snubblar, dör, förbränns. Vaknar efter fyra timmars sömn.
Jag finns inte ens längre.
"Vi hade..."
"Minns inte"