Jag vaknar först av alla, innan lilla visaren fullt träffat sju. Strupen smakar konstigt, mina fingrar kladdar med kol någon timme tills jag ger upp och sen vill jag koka kaffe men törs inte för människorna som sover i köket. Vill inte väcka någon.
På den solfyllda, inglasade balkongen jamar honkatten och någonstans där ute hörs en annan katt jama tillbaka. De håller på så. Orkidéer, suckulenter, kaktusar och pelargoner smeks av energin i det luftburna, smaklösa guldet. Min tunga känns precis som en kattunga. Jag känns som en mörbultad liten sak. Allt i hela kroppen verkar göra mer eller mindre ont. En helg helt utan alkohol, med bara sömn, museer, kyssar, varm mat serverad på förutbestämda punkter och massor av solrosor. En hund jag fått klappa hur mycket som helst. En låt jag har lyssnat på tills den nästan slutade låta, utan bara hördes.
Saknar dina höfter rörelser i mörka hörn.
Saknar ditt hår överallt i en säng.
Jag saknar dig.
