föräldrafritt

Jag ser någon dansa till balkanmusik i ett blinkande rum. Gröna slingor över dansgolvet, människor överallt, jag har tagit av mig skorna. Alla smakar salt. Dragspelet har slutat ljuda i korridorerna. Kolfläckar på mina händer, öl i hörnen. Tårar har tappat sin form, mina armar formar sorgen när vi drar runt och letar efter mer musik.

När jag går hem och stödjer den sammetsklädde på mina armar tänker jag på dig och jag slår igen öronen med musik jag vet berör dig.
Jag saknar dig.
Jag känner mig ledsen.
Jag har aldrig varit såhär lycklig.

Jag såg en kropp i fall

Så onaturligt känns det när jag ser ner i mina händer och de saker som de snuddar vid. De saker jag väljer att med min hud lämna mikroskopiska avtryck över på senaste tiden kan jag inte relatera till längre. När jag flög från Göteborg till Kiruna stoppade de mig i säkerhetskontrollen och jag fick tömma min väska. Mitt munspel gav mystiska utslag i deras apparater. En blonderas kvinna med läppglans ler mot min trötthet och de ögonbryn jag kämpar med att inte höja och hon ser ut som att hihi, sånt här händer, och jag tänker nej, jag hör inte hemma här.
Jag försöker minnas känslan av mina händer över de saker jag kan relatera till, och det första som slår mig är mossiga grenar, piano och en rygg jag bara snuddade vid en enda gång i en kram. Jag ser grönsaker jag skär på min skärbräda och mitt eget hår när jag drar fingrarna genom det.
I min direkta närvaro nu - saker jag lämnar avtryck vid, saker som jag använder på samma sätt som alla andra, men som jag inte förstår för jag kan inte se något under dem. Under ryggens hud, skuldrorna och kött, mossa livnär sig på dessa grenar, detta träd som drar näring ur jorden, och pianot ett helt surrealistiskt verktyg för att skapa skönhet som, jo, springer ur min egen kropp. Vi två skilda men i symbios.
Ta hand om mig, så tar jag hand om dig.
Glöm inte mig, så glömmer jag inte dig.

and I will question every wind, if they gone through the glow of your eyes

solen sjunker ner i havet, vetet svajar i vinden, en brant klippavsats bakom huset, segelbåtar försvinner ner bakom horisonten, skisser i ett nytt häfte, nio timmar varje natt, nio kilometer varje dag, spelar gitarr, sjunger, lever på pannkakor, kokar te, skriver bra lyrik, träffar fantastiska människor (som gillar The Doors), och nu ska vi starta ett band.
vill alltid stanna här.

Det är ting av tyngd i ormens ord när det skrivs,

eller sjungs. Jag skriver,

om vallmo, trä och silverballonger. Jag trånar efter att inte känna mig så himla,

ensam,

längre.

Känner på min egen hud, hur själen försöker fly, hur lent fängelset är, hur porr och propaganda förändrat mitt psyke med tiden. Förnekelsen som tränger sig på i mitt inre rum sargar ännu mer.

Jag är förändrad, från det naturliga, när jag var liten trodde jag ett träd i skogen vid älven vid vår stuga var förälskat i mig (nej hade inga kamrater att dela någonting med).

När jag var liten sjöng jag konstant i helt improviserade ordkonstellationer i sandlådan och mina övervakare sade; hon borde vara mer med de andra.

Jag är sju år och skriver långa berättelser på vår fyrkantiga blockdator om hur fåglar i städerna börjar dö.

Jag är åtta år och skriver poem om höstlöv.

Jag är 21 och varför är whisky och oförståelse det som tar upp mina barometrar under fredagsnätter när trycket innanför hjärteplåten är så högt att berg swoon:ar?

Det känns som att jag inte hör hemma här.

Tripping

Vet att det är så jävla tråkigt.
Men min mage känns som en bergochdalbana. Kan inte äta. Försöker slicka mina sår, men kattungan bara sliter upp dem ännu mer. Så jag har lyssnat på samma låt mer än hundra gånger på två dagar. Sjukt.

Bra saker med att vara olycklig:
Träna tillbaka sångrösten
Bra poesi när jag rensar

Dåliga saker med att vara olycklig:
Synd om alla som försöker ta hand om mig
Synd på god mat
Och allt annat

Kommer börja skriva om roligare saker när jag gaskat upp mig. Det kanske tar någon månad. Eller nio.
Ps är inte gravid haha

. .

Jag vill veta hur det blivit om jag aldrig sett dig stå på asfalt och se ut som en måne som störtat in i jorden tre på morgonen. Tre på morgonen och luften luktar alkohol och du andas in ångorna från min nyfikenhet.
Sen försvinner jag under lager och åter lager av ljus. Som sköljer över mig likt hav när dina ögon vänder sig bort och vänder sig mot och vänder sig bort och vänder sig mot. Penslar som målar mina ögonlock svarta och mina händer blå av blodsbrist då allt susar genom mitt huvud. Och tiden rör sig inte mer. Månader av att stå still.

Five to one, baby, one in five. No one here gets out alive, now

Jag är så bakfull som jag knappt någonsin varit. Mitt huvud gör ont, någonting som vanligtvis aldrig händer när jag är bakfull. För avancerad klippning i film/serier gör så att jag känner mig svimfärdig.
Allt. Är riktigt. Jävla. Illa.
Igår slog jag på min Springsteen-lista på Spotify. Sen sminkade jag mig försiktigt. Sen försökte jag andas medan jag drack whiskey direkt ur flaskan. Sen tecknade jag med tusch i min skrivbok. Sen skrev jag dåliga haikus. Sen slutade jag gråta. Sen tog jag mig i kragen. Sminkade över. Gick ut genom dörren. Log. Fallerade. Tändstickor i skjortfickan. Rök i lungorna.

"Hej"
"Hejdå"

Sen låg jag i klätterställningen på min gamla skola och bara var full och cynisk med hörlurarna i öronen och väntade på någonting som aldrig kommer hända. Väntar, och väntar.
Kramar en halvtom flaska.
En halvtimme.
Hela There's No Leaving Now. Nästa skiva.
Presence. Nästa skiva.
Only wish to breathe I explode into a million seeds. Kanske 20 gånger. Bara väntar.
Tori Amos. The Doors.
Five to one, baby, one in five. No one here gets out alive, now.
Någonting jag vet aldrig kommer hända.
Snubblar, dör, förbränns. Vaknar efter fyra timmars sömn.
Jag finns inte ens längre.
"Vi hade..."
"Minns inte"