Jag minns när han sade att anledningen till att han inte dricker, var för att han tyckte att kvinnor var för vackra, och han ville inte såra sin flickvän.
Nästa morgon vaknade jag av att han strök mig över håret. Jag hade somnat med alla kläder på i hans soffa och det var morgon. Han hade slängt en filt över mig och gjort vegansk frukost.
Det var så oändligt mycket sorg inuti mig då att jag var säker på att jag skulle börja gråta, men i slutändan var det alltid svårt att gråta med honom, även när jag höll på att svämma över. Jag var inte tillräckligt bekväm med honom för att visa hur jag kände mig. Inte en enda gång.
Jag höll tekoppen mot tinningen, och han skrattade, sade att om jag skulle till Japan borde jag akta mig för att hålla tekoppen på det viset.
Vykortet han skickade mig, på full japanska, ligger bland mina noter nu. Jag har aldrig förstått allt som står där, och det kan mycket väl bara handla om vädret, men det känns som en hemlighet jag måste knäcka någon gång innan jag dör.
Jag hann inte träffa honom en sista gång innan jag flyttade.
Han skrev på facebook att det inte gjorde någonting, eftersom det antagligen var ödet.
Jag
intalade mig själv att jag var leds på hans höga moral och hans sätt
att på något snirkligt vis alltid hålla med om allt jag sade, även om det var efter noga
begrundande. Men jag saknar honom verkligen. Verkligen verkligen.
御休みなさい
