Så onaturligt känns det när jag ser ner i mina händer och de saker som de snuddar vid. De saker jag väljer att med min hud lämna mikroskopiska avtryck över på senaste tiden kan jag inte relatera till längre. När jag flög från Göteborg till Kiruna stoppade de mig i säkerhetskontrollen och jag fick tömma min väska. Mitt munspel gav mystiska utslag i deras apparater. En blonderas kvinna med läppglans ler mot min trötthet och de ögonbryn jag kämpar med att inte höja och hon ser ut som att hihi, sånt här händer, och jag tänker nej, jag hör inte hemma här.
Jag försöker minnas känslan av mina händer över de saker jag kan relatera till, och det första som slår mig är mossiga grenar, piano och en rygg jag bara snuddade vid en enda gång i en kram. Jag ser grönsaker jag skär på min skärbräda och mitt eget hår när jag drar fingrarna genom det.
I min direkta närvaro nu - saker jag lämnar avtryck vid, saker som jag använder på samma sätt som alla andra, men som jag inte förstår för jag kan inte se något under dem. Under ryggens hud, skuldrorna och kött, mossa livnär sig på dessa grenar, detta träd som drar näring ur jorden, och pianot ett helt surrealistiskt verktyg för att skapa skönhet som, jo, springer ur min egen kropp. Vi två skilda men i symbios.
Ta hand om mig, så tar jag hand om dig.
Glöm inte mig, så glömmer jag inte dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar