19/7-17

Inside, there is no entropy.
There is no balancing of emotion, nor energy.
How my skin is able to contain it all.
How my mind is able to function at all is miraculous enough.
From now on, every little thing is property of this here book.
Everyemotion is to be reined and controlled until these pages are available.

Imagine isolation.
Imagine the reduction of everything sweet and tender.
There is no such thing as friendship, or partnership, amongst junkies.
Apparently, I am addicted to oxytocin and dopamine.
They all found drugs less sentient than I did.

Art Deco

Bränner salvia och en profil i art deco pratar om revolutionen. Jag är inkapslad i mitt ägg igen. Ensam med filosofier och idéer runt och om jaget och identiteten. Är en prostituerad. Betala mig i sällsynta ögonblick av äkta ömhet så ska jag lyssna. Smeka. Ta hand om. Jag ska laga din mat och stryka ditt hår och dina skjortor. Laga ditt hjärta och dina kläder.

25

står och faller med klockslaget 25.

Put on some dry clothes and play with us

Alabasterfötter

Gör det jag inte trodde att jag skulle. Eller det jag trodde att jag skulle men till sist försökte värja för. Dricker dessertvin ur flaska i sammetssoffan. Salongs vid 19. Ingen skräpkultur tar mina ögon in. Lyssnar på musik. Skriver några rader poetry. Spiller oljefärg på sammetssoffan. Ser solen lysa på gula träfasader utanför vardagsrummets fönster. Där ute har folk aktiva liv.

Gör det jag inte trodde att jag skulle. Eller det jag trodde att jag skulle men till sist försökte värja för. Röker in min lägenhet. Hittar nya kreativa sätt att förstöra känslan på. Slår bakhuvudet i bordshörnet, men ingen ser skillnad på blod i parketten och oljefärg i soffan. Pressar ner svarta tangenterna och försöker smittas av det spetsiga ljudet. Fingrarna i halsen. Ett gratis sätt att bli hög.

Gör det jag inte trodde att jag skulle. Eller det jag trodde att jag skulle men till sist försökte värja för.
Tömmer kylen ner i soporna. Läser ingen nutida litteratur. Lägenheten luktar vaniljrökelse. Alla mina kompisar blir höga, men de är inte fattiga. Dricker kamomillte, men ingen annan känner skillnaden på saltsyra och kamomill.

Gör det jag inte trodde att jag skulle. Eller det jag trodde att jag skulle men till sist försökte värja för.
Tänder extra rökelser. Väntar in mörkret. Solen går ner för mig, som den gjort för dig. Köper kronljus på kvartersbutiken. Halkar på isen men ramlar inte. Pressar ner fingrarna i päls och försöker smittas av den varma pulserande känslan. Men inga fingrar vet någon skillnad på djurpäls och svalg.

Take my lips, I wanna lose them

Lyssnar på Sinatra och har ont i magen. Den mest deprimerande aha-upplevelsen jag någonsin hade smärtar mig fortfarande, 7 år senare.

Jag har aldrig blivit förälskad i någon som verkligen vill veta. De ställer frågor, men när de ser det bottenlösa mörkret som genomsyrar allt jag har att ge, drar de sig tillbaka och vill inte veta mer. Min intelligens är en så >HIMLA< bra "sak", så länge jag inte går över deras nivå, eller sjunker för djupt ner i de ämnen de vill diskutera.

Jag saknar intellektuell stimulans på en daglig nivå. Det starkaste uttrycket för det är de få stunder jag får träffa/prata med L eller H eller F, och jag känner mig HÖG på de små samtal/den lilla tid vi har tillsammans. Jag kan leva en månad på de få tillfällena, men därefter känner jag hur hjärnan förtvinar av avsaknaden av samtalspartners.

Det värsta är att jag tror att egentligen inte är kräsen eller elitistisk. Jag vill bara ha saker som är svåra att ge andra. Jag saknar att bli lyssnad på, och att verkligen få lyssna på någon som verkligen berättar om saker, som verkligen vill diskutera saker. Jag saknar intimitet. Som sex med munnen. Men utan könsorgan.

Det är därför jag fortfarande skriver på en skitig blogg på blogspot. Ni är ett antal skuggor som flämtar förbi och läser och då känner jag mig lyssnad på. Ni kommenterar inte och till skillnad från andra som skriver såhär, tycker jag att det är skönt. Jag tycker om skuggor och substanslösa saker som flimrar förbi. Jag känner mig stimulerad av det underliga förhållande jag har med er som läser fast jag inte vet vilka vissa av er är. Ni är drivande ved i internetfloden men fastnar här ibland.

Jag är förälskad i er på ett sätt. Försvinn inte, snälla.