väteperoxid

sitter med blekning i håret och plastfolie runt skallen. läser sylvia och hör människor sova högljutt i de andra rummen. dricker energidryck och te och tecknar av mina instrument. ibland glömmer jag ensamheten, trots att det sitter fast inuti mig. den underlättar för entropi. för utjämning av allt.

ensamhet på stranden

ljud uppstår och förloras och det mesta sparar jag inte på. kommer jag minnas hur min pappas snarkningar låter genom två trädörrar? hur obehagligt snön knastrar när det inte finns fukt kvar i den -       när allt är stelfruset. till skillnad från visuella intryck kan jag se hur saker gradvis förändras. ljud bara uppstår. och förloras. och är en chock varje gång det uppstår och ett litet trauma varje gång det förloras igen. jag minns linas kvävda skratt och kopplar den till hur hennes fingrar doftar. som ett barn på något sätt, som en lolita. hur joels osäkra stavelser smög ut från hans mun när han inte förstod något jag sade. hur björn slog med sina nävar mot golvet när han inte ville flytta.
jag har inte sparat något. alla övergångar och skiftningar är försvunna.

-mov

STITCHES IN THE WOUND YOU MADE

IT IS FUNNY BECAUSE

STITCHES WILL ALSO LEAVE SCARS

drar mig ur

drar mig ur ådrorna.
drar mig ur åldern.
slingrar mig bort, bakåt.
tills det som var allt blir mindre och mindre.
tills jag är omgiven av mörker och tomhet.
alla ord jag läst känns överflödiga.
allt som hade ett yttre känns förkastligt.
det finns ett litet liv inuti som vill dra sig bort.
dra sig ur.
ur magsäckar och lungor.
ur värme och friktion.
som blir äcklad av allt som växer och förstörs.
allt som ruttnar, andas.
drar mig ur myllan av ljud och syner.
de torra flisorna som jag andats in i över ett år.
drar mig ur.
försvinner bort.
tills jag är omgiven av mörker och tomhet.

hang all the furniture above the glass.

bosätter mig i mörkret nu.
kör över isvägar förbi attjasjokk,
stjärnhimlar,
trumpeter.
hundarnas upphetsade flätningar i baksätena.
skogen. skogen föralltid.
nabokov och dina lockar.
lockar man kan klättra i,
klämta i,
försvinna spårlöst i.
bosätta sig i.

bästa musikvideon of all times

honesty to clusterfuck

i was so close to taking your hand, to telling you "vänta". to kissing you,

                                      before you could walk away from me. i was so close to go from clusterfuck to honesty and then right back to clusterfuck.

                                      i threw up behind a white public building and you walked by, (i periferin, i drömmen, i lämna mig föralltid). you don't know it, but you've educated me. you told me things nobody else would tell. you gave way to ways nobody else would take. and like the second most educating thing in my life, school, you gave me terrible head aches. the migraines would pulsate through my body. everything would hurt me. the light (your laugh). the colors (your intensive eyes locked on mine). the voices of strangers (that you don't do drugs). the voices of friends (bob dylan).

                                      still lost and still a clusterfuck. never went as far as honesty.